De flesta psykologiska forskare är överens om att förlåtelse innebär en minskning av negativa känslor och responser till en överträdelse, som inte innebär att tolerera eller ursäkta överträdelsen, och bör skiljas från försoning. Psykologin bakom förlåtelse och forskningen kopplat till detta är fortfarande outforskat och ett nytt område inom psykologin. Men vad är det som motiverar oss till att förlåta andra?
Vid en jämförelse mellan kanadensisk och indisk population kunde man identifiera nio primära anledningar till att människor förlät överträdelser. Dessa var anmärkningsvärt liknande varandra över nationsgränserna:
För att bevara relationen
För att må bättre själv
Av principiella skäl
För att överträdelsen åtgärdades
För att påvisa moralisk överlägsenhet
Av religiösa skäl
På grund av sociala krav
Av pragmatiska skäl
På grund av förståelse för personen som gjort oss illa
Om motivet till varför vi förlåter är egoistiska skäl är förlåtelsen av lägre kvalitet så har den inte samma effekt hos den som förlåter.
Studien visade att om motivet för att förlåta vad att må bättre själv så kunde man i högre utsträckning ha en kvarvarande ilska. Detta skiljer sig från om anledningen var motiv som låg utanför ens egna intressen, såsom att man förlät på grund av att bevara relationen eller av principiella skäl. Detta förminskade viljan till hämnd.
Man fann även i studien att det fanns kulturella skillnader. I det kanadensiska urvalet ökade villigheten till förlåtande när den som gjort överträdelsen åtgärdade sitt beteende, medan det i Indien var mer komplext och graden av hämndlystnad vad större.
Sammanfattningsvis saknar forskningen i dagsläget någon entydig definition av förlåtelse. Men varför vi förlåter påverkar utfallet hur det blir för oss. Mycket pekar på att om vi förlåter av motiv som inte är ”äkta” förankrade i oss själva tenderar det att bli sämre för oss, där aggressivitet, undvikande och hämndlystnad faktiskt ökar istället för att minska även om vi vill ge sken av något annat utåt.