Hur förlåter man sig själv?
När man utsatt andra för skada och står inför att förlåta sig själv för att man gjorde fel, så hänger det nära samman med hur jag själv uppfattar skam och skuld.
Skam och skuld har en rad olika definitioner, men för sakens skull har vi valt den som följer den studie som omnämns i del 2.
Sheikh och Janoff-Bulman (2010) sammanfattade skuld som en normativ moralisk känsla, som anger vad man ”borde göra”. Skam som normgivande moraliska känslor, som anger vad man inte ”borde göra”.
Skuld är underlåtenhet eller misslyckande i att agera utifrån ett önskat beteende och skam uppstår när vi agerat i enlighet med vad vi anser är förkastligt. Det finns en starkare känslomässig valör i skam, vilket även stöds i att personer som upplever skam har ett mer undvikande beteende, som också kännetecknas av minskad empati i förhållande till sin omgivning och undvikande av att ta ansvar. Människor som upplever skam som förövare uppvisar en minskad självkänsla men de lägger även skulden på sin omgivning i större utsträckning.
När man studerat människor som begått våldsbrott mot andra har man kunnat identifiera tre val som förövaren försökt lösa sin situation med:
Ursäktande
Straffande
Förlåta sig själv
1. Att ursäkta sig själv eller kringgå skuld, som vissa forskare kallar "pseudo själv-förlåtelse", är en strategi som förövaren använder för att undvika att bedöma sig själv som klandervärd. Förövaren förnekar personligt ansvar för ett brott, minimerar de skadliga konsekvenserna av ett brott eller förminskar offret för ett brott. En person känner skam framför skuld när han/hon uppvisar denna typ av beteende.
2. En annan typ av beteendemönster är att förövaren straffar sig själv för sina gärningar. Det kan vara att nedvärdera sig själv, att förvägra sig njutbara aktiviteter eller att förneka basala behov och att självskada sig själv. Syftet är att försöka sona sina brott genom och ta ansvar genom att orsaka sig själv lidande. De som uppvisar detta beteende upplever både skam och skuld kopplat till sitt beteende. Man har sett att det självstraffande beteendet ökar när vi inte kan reparera det vi orsakat andra.
3. Förövaren kan förlåta sig själv. Äkta självförlåtelse uppstår när man kan möta de fördömande känslorna som är kopplade till händelsen och omförhandla dem till självbejakande känslor. Första steget är att man tar till sig att man kränkt sina egna värderingar om önskat beteende och att man tar ansvar för sitt beteende. Detta blir en kognitiv övergång i att ta ansvar för ett brott, att gottgöra när det är möjligt och anpassa sitt beteende med sina värderingar i framtiden.
Den andra steget är att aktivera viljan om att åtgärda eller reparera, vilket ibland inte är möjligt. Dock återstår alltid för förövaren att aktivera ”reparerande känslor”, vilket ses som nästa steg i självförlåtelse. Man har kunnat se att självförlåtelse är positivt relaterat till upplevelsen av skuld och negativt relaterat till skam. Självförlåtelsen ökar alltså när man kognitivt minskar skammen och ökar sina känslor av skuld.