Forskningen kring förlåtelse är besvärlig då många av studierna görs på studenter och deltagare som ska minnas tidigare oförrätter. Det har gjorts färre studier på personer som utsatts för brott.
I en intervjuserie med 30 deltagare som var anhöriga till mordoffer kunde man identifiera en rad olika mönster hos deltagarna. 83% uppgav att de hade förlåtit förövaren.
Under intervjuerna framkom det tidigt att många av deltagarna hade hanterat situationen med motstridiga uppfattningar. De allra flesta hade förlåtit gärningsmannen oavsett svårighetsgrad av brottet och uttryck för ånger, acceptans av ansvar eller bevis på förändring, vilket är faktorer som vi ofta förknippar med att förlåta någon. Det fanns deltagare som resonerade om att det finns oförlåtliga handlingar, men som samtidigt uppgav att de hade förlåtit personen som dödat den anhörige.
Forskarna som utförde studien gjorde en särskiljning mellan livsregler och hanteringen av en faktisk situation. Det är lätt att göra kategoriska uttalanden om att handlingar är oförlåtliga, men det betyder inte att man inte kan förlåta en handling. Processen i att förlåta är kontextuell och ibland motstridig.
I studien framkom att de intervjuade omvärderade sin uppfattning av situationen. Om de till exempel kände att ånger hos gärningsmannen var nödvändigt för förlåtelse, men att de inte hade möjlighet att se ånger från gärningsmannen på grund av att han/hon var okänd eller död, återkom de ofta till att föreställa sig gärningsmannen som ångerfull.
De deltagare som kände gärningsmannen, som visade en uttrycklig brist på ånger i till exempel rättegången förklarade hur de kände att det kunde vara ett tecken på oförmåga eller ovilja att uttrycka ånger, snarare än en faktisk brist på ånger. Deltagarna antog att gärningsmännen till exempel råddes av advokater att inte visa ånger, att gärningsmännen var rädda för att visa ånger för att det skulle tyda på skuld och därmed leda till fängelse eller liknande.
En faktor som hindrar förlåtelse är grymheten kopplad till brottet. Inledningsvis kunde deltagarna uppfatta brottet som oförlåtligt, men med tiden komma att släppa sina negativa känslor. Efter att ha träffat andra som hade förlorat anhöriga i mord, använde de intervjuade andras berättelser för att forma sina egna berättelser i jämförelse. De gjorde vanligen situationen mer förmildrande, så som att den avlidne inte blev styckad, våldtagen osv. Likadant omdefinierade ofta de intervjuade historien genom sina egna tolkningar i form av att dådet var omedvetet eller hade inte skett överlagt, utan omständigheterna resulterade i olyckliga konsekvenser.
Denna typ av förlåtelse skedde framförallt med drivkraft av två tydliga funktioner:
att minska upplevelsen av att vara offer
att minska smärtan kopplade till händelser som är svåra att stå ut med
Sammantaget är det påtagligt att begreppet förlåtelse är svårfångat. De förställningar vi har är att det ska vara en transaktion av försök till reparation eller läkning i relation till förvaren, men det verkar vara ett missvisande sätt att se på förlåtelse. Förlåtelse är mer en individuell process än något mellanmänskligt.