Mamma och pappa ska alltid vara större, starkare och klokare, men också snälla så att barnet känner sig tryggt och omhändertaget. Föräldrarna ska skydda, lotsa och vägleda. De ska se barnets behov och följa det, men också sätta gränser och bestämma över barnet.
Anknytningen
Ett nyfött barn är helt beroende av omvärlden för sin överlevnad och därför är de vuxna runt barnet så viktiga. Samspelet mellan dem och barnet är avgörande för hur barnet utvecklas.
Anknytningen innebär att föräldern ska uppfatta att barnet signalerar, tolka barnets signal rätt, bemöta barnets behov, så snart som möjligt och göra det varje gång. Till exempel: ett spädbarn gnäller och föräldern lystrar, ser att barnet verkar hungrigt, möter upp med mat och låter det inte gå för lång tid, dessutom gör föräldern detta varje gång barnet signalerar hunger. Barnet lär sig på detta sättet att bli trygg och vet att ”jag får mat varje gång jag blir hungrig och de tar hand om mig”. En förälder som har tränat på sitt gensvar ser barnets hungersignal tidigt och ger mat till barnet redan i ett tidigt skede kanske innan barnet ens hunnit bli gnälligt.
Om ett barn har fått en otrygg anknytning finns goda möjligheter att ändra anknytningsmönster genom att man under uppväxten eller senare skapar nya relationer och får nya chanser till anknytning. Det finns gott hopp eftersom det är lättare att trygga mönster smittar av sig än de otrygga. Andra sätt att ändra på sina anknytningsmönster i vuxen ålder kan vara att träffa en trygg partner och att gå i terapi.